Jag började se The Pacific i samband med premiären på Canal+ men efter att ha missat det andra avsnittet så valde jag att lägga serien på is. Nu har jag nyligen fått The Pacific plåtbox i hyllan och kände därför att det var dags att ta tag i serien från början igen. Det mest anmärkningsvärda är att första avsnittet känns mycket bättre andra gången – troligtvis pga att förväntningarna är lägre. Inför premiären jämförde jag serien med Band of Brothers, tidernas bästa miniserie, vilket inte är konstigt men ändå ett otroligt svårt mål att leva upp till.
Avsnittet började intressant där vi först fick ta del av en inledning med Tom Hanks som i bakgrunden förklarade bakgrunden till kriget. Intressant och troligtvis uppskattat av många eftersom man snabbt fick en överblick. Därefter följde de klassiska intervjuerna med veteraner som blev så otroligt uppskattade i Band of Brothers. Introt som följde var något långt 2 min 40 sekunder men det vägdes upp av den magnifika musiken gjord av Hans Zimmer.
Den största skillnaden på avsnitt 1 jämte seriens föregångare är utan tvekan introduktionen av karaktärerna. I BoB får vi följa ett kompani under träning och sedan genom hela kriget. Här får vi enbart korta minut-långa scener där namnen nämns i all hastighet. Bland annat får vi se Robert Leckie inleda en intressant kärlekshistoria utanför en kyrka, vi får se John Basilone i en fullsatt sal av NSO:s samtidigt som Chesty Puller kort berättar om krigsläget. Därefter får vi se korta avskedsscener och hela introduktionen av personerna är i princip slut.
20 minuter in i avsnittet skruvas spänningen upp i samband med att landstigningen inleds. Soldaterna klättrar ner i båtarna som hastigt kryssar mot land och när väl båtarna når stranden och plattan fälls ner så väntar jag mig ett stort blodbad i likhet med landstigningen vid Normandie – istället möts vid av ett stort antiklimax då japanerna har dragit sig tillbaka längre in på ön.
Kort efter landstigningen påbörjas marschen mot huvudstaden och vi tittare får ta del av ett fåtal av de hemska sakerna som hände. Vi får se döda amerikaner med sina könsorgan avskurna (på riktigt instoppade i munnen), vi får se en regnig nattscen där en sjukvårdare blir ihjälskjuten av sina egna, vi får se täta regnskogar med okända ljud och vi får se självmordsbenägna japaner.
Slutligen inleds seriens första strid som tar plats vid Alligator Creek. Jänkarna gräver ner sig på dagen och mitt i natten börjar helvetet. Det är omöjligt att se mer än spårljus, japanerna blir slaktade och vi får se hur lika personerna på de olika sidorna var när Robert Leckie hittar ett familjefoto och en docka.
Jag måste säga att The Pacific inte riktigt levde upp till förväntningarna efter Band of Brothers men lägger man den serien åt sidan så är även detta en helt fantastisk krigsserie. Hans Zimmer har gjort ett väldigt bra arbete med musiken och jag rekommenderar varmt att du lyssnar på seriens soundtrack.
